Nya Upplagan

Sofia Rapp Johansson

Sep 09: Skammen i att inte passa in - >>

RA.

– Reumatoid artrit, sa doktorn och tittade på mej med allvarsamma ögon.
– Jahapp, svarade jag och tittade tillbaka. Först på honom och sen ner på hans vita träskor.
– Reumatoid artrit, sa han igen och fångade upp min blick i sin.
– Jahapp. Ja, jag får tacka doktorn så mycket då. Jag reste mej upp och sträckte fram min högerhand mot honom.
– Varsågod och sitt, sa han och pekade på stolen jag nyss lyft ifrån.
Jag satte mej ner igen och funderade över situationen. Doktorn verkade så allvarsam.
– Reumatoid artrit är en reumatisk sjukdom, bluddrade han på med sin lite fuktiga stämma.
Jag stirrade på hans träskor.
– Du ska få med dej en broschyr hem. Där i kan du läsa om din sjukdom och sen komma tillbaka och ställa frågor. Du ska också få medicin så småningom men först måste vi ta blodprover för att se leverstatus och lite annat. Du har väl ingen blodsjukdom? Så där ja. Han räckte mej broschyren och pekade mot dörren.
– Du kan gå tvärs över korridoren så tar Sonja lite blod av dej.

Jag lämnade sjukhuset med en vit plåsterlapp i armvecket. Broschyren med de två dansande människorna låg hopvikt och bortglömd i ena jackfickan.

Dagarna gick och läkarbesöket försvann på något vis ur mitt medvetande. Jag hade redan för länge sen hunnit vänja mej vi att mornarna och största delen av förmiddagarna gick i smärtornas anda. Jag bökade mej ur sängen, noggrann med att inte ställa ner eller belasta högerfoten. Likt en föråldrad pingvin vankade jag mot köket.
Jo allt gjorde ont. Allt.
Kaffebryggan hade jag laddat på kvällen. Så var det bara att trycka på knappen - men att sen ösa det färdiga kaffet från kannan ner i koppen var inte det lättaste. Eftersom det var stört omöjligt att knyta handen gick det alltså inte att hålla i kannan. Men genom (givetvis på kvällstid när smärtan var mindre) klippa itu en grytvante och sen tejpa den runt själva kannan – kunde jag använda båda mina öppna händer när jag öste upp. Sen stoppade jag helt enkelt ner ett sugrör i koppen och slurpade i mej kaffet.
Problem nummer ett löst!

Sen skulle toabestyren skötas. Jag stapplade in på toaletten. Med hjälp av vänsterfotens tår petade jag ner pyjamas byxorna. Tröjan lyckades jag åla ur.
När badkaret ångade av hett vatten kröp jag ner. Värmen smörjde kroppen och lederna upphörde med sitt bultande för en liten stund.

När vattnet inte värmde längre var det dags att kliva ur. Jag la överkroppen över badkarskanten och drog mej med hjälp av draperiet ur och ner på badrumsmattan. Där låg jag i en blek hög tills jag var torr. Då började den timmeslånga och mödosamma proceduren med att klä sej. Strumporna var inte att tänka på. Bh, trånga underkläder och alla slags byxor med knappar var portade från mitt liv. Istället hade jag införskaffat stora säckiga mjukisbyxor som bara var att kommendera på. T-shirt dög bra till det.
Vad gäller tandborstning fick de vänta till efter lunch då fingrarna slutat upp med att vara så svällda.

När jag nu satt och tänkte på det här så har doktorn kanske rätt. Kanske har jag ändå den där sjukdomen som han sa. Nåt reumatisk, tror jag det var. Men reumatiska är det inte sånt som såna där krokiga gamla gubbar har. Och gummor. Krokiga tandlösa gråa.
Jag vankar ut i hallen och tittar in i spegeln. Inga gråa hår. Tänderna sitter där dom ska. Visserligen gula och lite fula men fortfarande väl förankrade.
Jag tittar ner på mina händerna och ser att fingrarna faktiskt blivit lite krokiga och tårna dom ligger ju i skilsmässa – dom växer från varandra.
Ja något måste ju vara fel – kroppen förändras. Inte kan det här vara vanliga ålderskrämpor eller hör det till trettioårskrisen kanske?

Jag bestämmer mej för att ringa doktorn i alla fall och när jag senare gör det får jag en tid för samtal med honom.

– Reumatoid artrit, säjer doktorn och tittar på mej med allvarsamma ögon.
– Jahapp, svarar jag och tittar tillbaka.
– Har du läst broschyren du fick med dej hem?
Jag stirrar på hans träskor och minns inte att jag fått någon broschyr. Jag är trött och ångrar att jag bokat in mej på en tid med honom. Jag sneglar lite på britsen. Tänk om jag fick lägga mej där och dra det skrovliga pappret över mej, bara en liten stund bara några minuter och blunda.
– Reumatoid artrit, säjer doktorn igen med lite högre röst.
Jag nickar. Vet inte vad jag ska säja. Rummet snurrar och den smutsgula väggen gungar emot mej. Jag orkar inte hålla huvudet uppe längre.
Jag sjunker ner lite på den hårda stolen. Läger upp armbågen mot armstödet och lutar ena kinden i handen.
– Du ska få gå ner till röntgen och röntga händer och fötter. Sen måste vi ha några bilder av lungorna också. Ja, för att se hur dom ser ut, att det inte ligger någon inflammation där och skräpar. Han skrattar åt sej själv. Jag snarkar till.

Efter ett par dagar kommer ett brev på posten. Det är en kallelse till sjukgymnasten.
Det står: Doktor Reumatoid Artrit har skickat oss en remiss. Du står nu i kö för sjukgymnastik och beräknad kötid är 84dagar. Vänliga hälsningar sjukgymnasterna.
Jag slänger brevet i papperskorgen.

– Har du läst broschyren frågar doktorn när jag kommer på ett återbesök. Jag nickar fast jag inte alls har det. Han blir glad och rufsar mej lite håret. Jag blir arg och sparkar honom på benet. Fattar han inte hur lång tid det tagit för mina svällda fingrar att lägga varje hårstrå rätt?

– Reumatoid artrit, säjer doktorn när han gnidit sitt ömmande ben ett tag. Du ska få lite medicin utskrivet. För smärtan bland annat. Först ut har vi kortison, han blinkar mot mej.
– Du ska ta två tabletter varje dag. Sen ska du ta de här tabletterna en gång i veckan det är cellgifter sen ska du ta de här tabletterna två dagar i veckan men inte på samma dag och inte samma dag som du tar cellgifterna och sen ska du komma hit och lämna lite blod varannan vecka och så vill jag att du svarar på de här frågorna. Han räcker över ett tjockt häfte med en miljon svåra frågor.
Doktorn babblar på men jag har fastnat nånstans på vägen. Vaddå cellgifter? Cellgifter det är ju farliga saker det. Sånt vill inte jag ha.
Cellgifter, tappa hår, blek svag döende – nej cellgifter vill inte jag ha!

Jag reser mej upp, arg som ett bi surrar jag ut från rummet och ner genom korridoren.

Sofia Rapp Johansson

Forts nästa nummer

Mamma...

(Varför valde du aldrig mej?)

När du dog mamma, ristade din frånvaro så djupa sår i mitt hjärta att det alltid kommer blöda.
De blåa ådrorna ringlar under ditt skinn. Du spetsar dom med nålen och det får din kropp att skaka. Hakan darrar och ögonen är vidöppna - men uttryckslösa. (DU) vill bara få giftet i dig.
Käkarna tuggar och ingenting, eller någon finns för dej... annat än kanylen med rusmedlet. När du sitter där nu och skälver - har du glömt bort mej...
Dina ögon så mörka och tårarna som rinner från det bottenlösa du bär inom dej, och varje gång jag såg dej ta det där giftet, brast nånting inom mej. Jag ville aldrig se dig sådär trasig, ville inte att någonting skulle göra dej illa, för varje gång du led mamma - led jag tusenfalt...
Spår som du lämnar efter dej, gör djupa märken i min själ. Och jag skulle offra resten av hela mitt liv för en enda dag med dej mamma, en enda...
Vill bara få känna doft, vill få känna din närhet.

Minns du när jag fick min allra första cykel. jag var så glad och du satte hjälmen på mitt huvud. Jag störtade ut skrattandes. Visade stolt upp min present för de andra barnen, men när jag skulle sätta mig på den föll jag av och skrapade knäna mot den hårda marken. Då tog du mej i famnen och kramade bort alla tårar, sen följde du med ut och höll i pakethållaren. Mina små fötter trampade runt pedalerna och munnen skrattade igen - så lycklig jag var när jag trodde att jag kunde cykla!
Och minns du mamma när vi gjorde spår i den vita snön... när nästipparna var röda och fingrarna kalla men våra hjärtan... (dom) brann av glädje...
Du sa att det fanns ett starkt band mellan oss, som inget avstånd kunde påverka. Ingen storm är så stark att den kan bryta ner våran kärlek. Du sa det och jag trodde dej - jag lutade min panna mot dina bröst och andades. Andades in dej - och din doft fick mitt hjärta att svämma över... Att tro.

Du lovade att skydda mej - jag ska alltid finnas för dej, sa du. Och höll om mej. Jag fick gråta i din famn och du sa att det som gör illa mej gör också illa dej.
Ändå valde du sprutor och spriten framför mej. Ragglande... Jag hittade dej liggandes i rännstenen. Trasig, sönderslagen och besudlad.
Och när dina ögon såg på mej men inte kände igen.. när du spottade åt mej och bad mej fara åt helvete. När din blick vägrade erkänna mej, skrek mitt inre efter dej. Det gjorde så ont i mej att se dej så - att jag vände mej om och gick. Men inom mej slutade jag aldrig att hoppas att du en dag skulle komma tillbaka, och bli som du en gång varit...
Att du skulle välja mej...
Du lovade mej mamma att skydda, att inget ont skulle få hända mej, ändå försvann du.
Förstod du inte då... att det var det som smärtade mest?
Förstod du inte då... att det var det som plågade värst?

(Varför valde du aldrig mej?)

Trots allt det hemska... Jag såg hur drogerna förstörde dej... Och jag såg dej förändras varje dag. Bli lite sjukare, försvinna längre och längre bort från mej... Trots det - valde jag en dag att lyfta samma spruta och föra den till min arm.
Fyllde min kropp med samma gift - lät de belägra mej.
Sökte skydd hos nånting för att stå ut med smärtan som värkte inom.
Det hål som uppstod varje gång du lämnade mej - då du slöt dina ögon och inte ville finnas...

Och du lovade att strö glittrande pärlemor runt om dej. Du kysste mina kinder och tröstade stilla.
Ibland bäddade du omkring mej med din närhet och ömhet tills natten blev ljus och varm... och dessa gånger grät jag mig till söms, så till bredden fylld av tacksamhet att du fanns för mej. Att jag fick hålla din hand tills jag somnade.
Du strök bort min sorg med dina magiska händer.

Titta på månen viskade du till mej en natt, för den där är samma här som där... och om du är lessen nån gång eller känner dej ensam - gör inte det. Jag finns alltid hos dej...

Sofia Rapp Johansson

Skammen i att inte passa in-

Jag är en före detta parkbänksgnidare pantburkssamlare och trappuppgångsboende. Olyckligt omedveten om någonting annat? Närú!
Bittert såg jag på när Svenssons samlades kring köksbordet med sina välfyllda kastruller.
Matoset spred sej som ett hällregn över den uteplats jag just plundrade. Glada röster hördes otydligt genom de gulisolerade väggarna.
Med näsan tryckt mot fönsterrutan såg jag på när munnar mättades och hjärtan svämmade över. Jag ville in i värmen, jag ville vara en del av det.
Men är man uppvuxen i ett missbrukarhem, med missbrukande föräldrar ochmissbrukande mor och farföräldrar – vad är då oddsen att klara sej?

Istället för inskolning på dagis lärde jag mej hålla vakt i affärerna. Jag lärde mej snegla mot de runda speglarna i taket. Jag lärde mej känna igen färgen på de kläder affärsbiträdena använde. Jag lärde mej olika läten för varning. ”Varning mamma, nu kommer det någon” och mammas hand släppte genast det utvalda föremålet eller köttstycket.
Vi kom undan. Vi klarade oss.

Senare; Istället för den obligatoriska skolgången fick jag lära jag mej rulla jointar. Jag visste skillnaden på gram och hundralappar innan jag kunde cykla. Med vågen manipulerad att visa mer, vägde jag upp det vita pulvret och skopade in i små frimärkspåsar. Jag travade de bruna och sött doftande haschbitarna på varandra. Vägde in och sorterade upp.

Men jag lärde mej aldrig klockan. För hos en missbrukarunge existerar ingen tid. Hos oss är dagarna uppdelade av först morgonens baksmälla: föräldrarna måste få i sej sprit så dom orkar kliva ur sängen. När morrgonberusningen går från att vara salongsdefinierad till ”nu ska det fanimej bli fest” håller man sej undan. Inte vara i vägen. Inte störa men inte vara för långt borta. Då bråken, skriken och rösterna tystnat – samlar man ihop de urdruckna burkarna i påsar och gömmer i städskåpet. När natten vilar lika kompakt som tystnaden lägger man sej tillrätta och blundar.
Ett dygn. En dag, som alla andra. Vad tjänar det till att veta tiden på klockan, när tiden har sin egna gång i ett missbrukar hem?
Jag visste vad mediciner gör med människor ögon. Jag lärde mej trolla.

Sen växte jag upp, blev tonåring och tvingades in det samhälle jag föraktade. Jag kände mej annorlunda och fel. Hur jag än försökte så fanns inte de där sociala koderna i mej. Jag begrep dom helt enkelt inte. Vardagen var ett enda långt chifferknåpande och tillslut orkade jag inte försöka vara normal. I vargtimmen vred och vände jag mej men fick aldrig kläm på de Svensson´s-etiketter. Jag förstod aldrig alla oskrivna regler.
Kanske var det då inte så konstigt att jag böjde mej mot rännstenen. Där kände jag mej hemma- deras språk talade jag.

Åren gick. På rekordtid byttes min unga kropp mot den vuxnes. Jag böt trappuppgångar och parkbänkar med bar hela tiden den där gnagande olusten inom mej. Den tycktes ha förskansats sej i mitt bröst. Låg som ett vakuum och tryckte mina lungor.
När jag död hittades av en förbipassagerare, när ambulansen kom med sina återupplivningsförsök. När jag såg fiskmåsarna nedanför mej, krafsa på min grav. Hur dom drog upp våta, röda maskar ur jorden. Jag såg vackra blommor vissna och glömmas bort. Jag såg mossan klättra upp och sprida sej över stenen. Hur mitt namn löstes upp.
När den sista människan lämnat de sista fotavtrycken ovanför mina kvarlevor – då visste jag att jag skulle få frid.

Men det blev aldrig så. Jag fick inte den frid jag så innerligt önskade. Jag dog aldrig den där dagen, då en medmänniska hittade min livlösa kropp. Ambulansens slangar nådde djupt in i mej. När den bedövande stöten blixtrade genom min kropp, slogs ögonen upp. Stirrade in i ett par mörka pupiller. Jag hörde sirenerna på avstånd. Jag hörde klockan slå i den sal där jag återhämtade mej. Jag hörde fridens dörr slå igen, då jag förstod att jag inte ens i döden passade in.

Där hade det kunnat vara över - min olyckliga saga kunde ha fått sitt slut.
En natt steg plötsligt en man in. Hans gestalt avtecknade sej som en mörk kontrast mot allt det sjukhusvita. Hans andedräkt bildade rökmoln runt min säng. Ingenting sa han, men hans blotta närvaro fick vartenda hårstrå på min kropp att resa sej. Jag vågade inte andas.
Orörlig låg jag nerbäddad medan slangarna fyllde mej med näring.
När han gick lämnade hans skugga imma på fönsterrutorna.

Kanske hände det något den natten. Kanske fick hans närvaro mej att vakna upp. Kanske var det hans blick som tvingade mej att se mej själv.
Förnedringen i den jag blivit.
Kanske, räddade han mitt liv.

Pulsfabriken

*Dagen innan* I morgon kommer en främling körandes i sin förmodligen blanka bil. Hon kommer att stanna utanför min dörr och vänta, medan motorn ännu går på tomgång.
Jag, som förståss stått bakom gardinen i sovrummet och spanat ut mot gatan, har ju redan sett ekipaget komma. Jag har kastat mej ner på bredvid sängen, innan främlingen hunnit uppfatta mej. Sen har jag krupit efter väggen mot hallen och slagit på strömbrytaren. Lyset tänds. Det ska se familjärt och mysigt ut, därför har jag har köpt en speciell gödlampa för just den här stunden. Hittade den på en Internetsida för mysiga stunder. Egentligen ska den sitta i sängkammaren och ge ett behagligt och eldande sken. Men för mej ger den den rätta känslan i min hall. Skenet tindrar genom glasrutan i ytterdörren och alla som går förbi utanför tittar trånande och önskar dom finge vara här inne. I värmen och gemenskapen.
HA! Dom skulle bara veta!
Det fanns andra saker på den där sidan också men jag nöjde mej med lampan. Man vill ju inte få dåligt ryckte.
Jag rusar ut i tv-rummet och trycker på knappen. Omedelbart flimrar den enorma 44tumsbilden upp på väggen. Skinnsofforna glänser och är putsade…- ifall den där främlingen skulle få för sej att knacka på och stiga in i mitt revir för att besiktiga.
Jag har noga sett till att städningen blivit korrekt utfört. gjorde upp ett schema så ingenting skulle förbises. Prickade av en sak i taget och tog genast itu med nästa.
Hunden är borstad och kläderna ligger vikta respektive hängda över sina galgar i garderoberna, mitt hem är i perfekt ordning! Stiger hon över min tröskel kommer hon se och förstå att HÄR bor det minsann en lycklig mänska – och om hon mot förmodan inte skulle göra det så ska jag be henne kika lite på min nya duschkabin.

Jag tar några snabba steg ut till köket och tittar ut genom köksfönstret. Där står bilen och surrar. Jag hoppar till och försöker se förvånad ut, sen vinkar jag lite tafatt åt henne, medan jag går tillbaka genom lägenheten och börjar släcka lamporna igen. Stänger av tv´n. Kontrollerar att alla fönster är stängda och börjar sedan mödosamt kånka ut mitt bagage.
När jag låst min dörr och fått in alla väskor i hennes bagageutrymme sätter jag mej i passagerarsätet. Jag ler prövande, vinkar en gång till och får hicka. Sen rodnar jag hela vägen ner till Stockholm.
Jag vet att det kommer bli så här. Magen börjar nog bullra och bråka nånstans mellan Gävle och Tierp. Ungefär samtidigt som imman begynner flagna från rutorna.
Fråga mej inte hur - Jag bara vet det.

Hjärtat bultar av ångest och nervositet. Jag funderar över vad jag egentligen gett mej in i för konstig lek. Vad är det för underlig sak som driver mej att göra det här? Varför kan jag inte vara som en mera normal medborgare och nöja mej med lite mindre – men nej…jag är född sån här.

Det hela började för ungefär fyra år sen. En kompis, tvingade med mej på ett sånt där ”sekt-svettar-möte-pass”. Jag hade sett ett inslag på tv för flera år sen, så jag visste på ett ungefär hur det skulle bli.
”Knip med stjärten. Spänn, böj och knip…” jo nog hade jag sett de där trikåprydda kvinnorna ligga och vädra grenen i bild.
Under flera veckor hade jag lyckats slippa undan. Men efter att ha förbrukat jordens alla undanflykter ( endel riktigt pinsamma…) fanns det inte längre något sätt att slippa ifrån.
”Följ med och prova”, kvittrade hon och vippade med sina långa ögonfransar. ”Följ med och om du sen inte tycker det var nåt så ska jag sluta tjata på dej”. Och det var det där sista som fick mej att slutligen kliva ur mina snygga Puma- skor och i ett par lånade fuktiga, aningen för stora jumpadojjor.
Utanför stod människor i alla åldrar och flinade upp sej. Vad är det som är så fruktansvärt roligt, undrade jag medan jag spetsade mina öron och lutade mej en aning åt deras håll. Men det enda dom tycktes tala om var övningar och glada ledare.
Jag fnös. Det här måste absolut vara en sån där sekt dom varnar folket för på tv´n om kvällarna – detta var sannerligen en konstig och svettstinkade sekt!
Att regeringen alls kunde gå med på sånt här. Virriga och halvhöga människor med pannband och shorts.
Dörren öppnades och alla ställde sej på ett led, hälsade glatt på varandra och travade in i salen.
Jag ställde mej längst ner i ena hörnet och blängde surt på alla som kom i närheten. Jag ville inte att någon skulle prata med mej eller ens lägga märke till mej. Skorna gnisslade mot golvet och det kliade mellan tårna. Jag kände mej på så dåligt humör. Usch, va jag hatade sånt här!
Min så kallade vän, spatserade rakryggad och smilande rätt in mot mitten. Där ställde hon sej nån meter från en rödklädd och slank kvinna. När jag såg efter lite så log varenda en i salen så där hurtigt och brett. Jag stirrade mej omkring och tuggade fradga.
Hallelulja, för i helvete! Halleluja, ville jag skrika för jag höll på att bli tokig över all välhälsa.
Musiken sattes i gång och fötter började trampa. Först blängde jag bara, för skulle vi inte ligga på golvet med rumporna i vädret? Det var ju så jag sett det på tv.
Jag fick fart på skorna och försökte klampa som dom andra. Det var så mycket folk att jag inte såg den personen som alla tycktes följa, det måste ju vara hon med de röda kläderna i mitten. Var hon själva sektledaren, mån tro?

Men här fick man inte fastna i egna tankar. Jag var strax tvungen att ducka, för det kom en hårig arm flygande. Jag kastade mej bakåt och hann precis parera undan. Jag andades lättat ut men kände ögonblickligen en knuff i ryggen som fick mej att tappa andan. Jag hostade och kände efter ifall alla tänder satt kvar på sin plats. Det gjorde dom.
Plötsligt hade allihopa sprungit iväg och jag stod ensam och allena kvar längst ner i hörnet. Jag sparkade igång fötterna och rusade efter. Lagom som jag kommit ikapp la sej alla ner på golvet.
Det här är nog själva bönestunden, tänkte jag för jag hade läst nånstans att sekter brukar ha en viss religiös inriktning. Jag gjorde några korstecken över bröstet innan jag knäppte händerna och kastade mej ner på golvet bredvid dom andra.
Rytmen från musiken och alla svettiga kroppar fick mitt eget hjärta att dunka. Jag trodde jag skulle dö. Panikångest eller dålig kondition, ja-jag kunde inte avgöra.
Vi skulle göra armhävningar och kroppar lyftes och sänktes. Min kropp orkade bara sänka sej. Jag klättrade upp på armbågarna och dunsade ner i golvet. Klättrade upp och dunsade ner.
När jag gjort så där tre eller fyra gånger kändes det som att pannan blödde. Måste ha slagit i den när jag föll. Skulle jag våga gå och be om ett plåster? Eller gasbinda…snarare en stor linda för det pulserad och var alldeles varmt och fuktigt. Det måste vara ett djupt jack.
Men när jag såg dropparna under mej förstod jag att det inte alls var blod. Det var svett.
Att en människa kan svettas så mycket. Jag kikade mej omkring för att upptäcka om det fanns livräddningsbojjar efter vägarna – för skulle det fortsätta såhär skulle dom sannerligen behövas!
Varje gång jag rörde mej skvätte jag ner nån. Folk backade längre och längre bort medan mina rörelser bara blev större och yvigare. Jag hade tappat kontrollen. Höll dom på att driva ut nån hemsk demon ur mej, kanske? Jag hade ingen egen koll över kroppen och fötterna som satt fast i de knutna och lånade skorna studsade fram och tillbaka i takt med musiken. Hjärtat hamrade. Svetten skvalade.
Musklerna skakade och spände.
Efter ett tag började det värka i benen. Då äntligen tystnade musiken och skorna stannade upp. Jag ramlade ihop på alla fyra och flåsade. Flämtade och frustade.
Dom andra gjorde någon slags karategester, fast i slow-motion. I bakgrunden hörde jag svaga toner. Jag fick med hjälp av väggen upp mej i en egendomlig stående position. Försökte släppa den men golvet skakade så kraftigt att det inte gick att stå utan stöd. Jag lyckades pressa in skinkorna mellan en bred fönsterkarm och ett element. Där kunde jag stå så länge det behövdes.
När andhämtningen lugnat sej och de andra slutat med sin besynnerligt långsamma dans satte dom sej ner. Jag vickade loss mej och gled ner på golvet.
Nu skulle man sträcka ut sej. Jag försökte slita och dra i mina armar men ingenting hände. Dom låg tungt efter sidan, i samma placering dom hamnat när jag satt mej. Dom hade helt enkelt blivit för tunga för att orka lyftas.
Jag kikade lite i spegeln och såg mej själv bland alla de andra. Kortare än dom flesta men ändå synlig. Innan lamporna släcktes och alla la sej ner för några minuters meditation kastade jag en omärklig blick på mej själv i spegeln igen och blev chokad. Tjejen, som såg tillbaka på mej – hon log.
Ett brett och lyckligt grin! Hjälp!…jag hade blivit precis som dom andra.

Sofia Rapp Johansson
.