Marcus Birro |
70-talisterna har lärt sig gå i ledband>>
|
|
Främmande språk Ingen av oss visste om något annat liv. Vi var främlingar i världen. Det fanns ett språk men vi hade inte lärt oss det. Så vi skapade vårt eget. Ingen tog våra liv på allvar. Och vi tog allt på allvar. Ingenting var på låtsas. Ingenting av det vi kände gick att översätta till de andras språk. Vi möttes av förakt och apati. Vi möttes av uppspikade plank överallt. Vi borrade hål i de där planken, men det läckte bara in mörker. Det fanns inget av värde på andra sidan. Det fanns en hinna mellan oss och passagerarna på spårvagnen, mellan oss och idioterna vid bardiskarna, mellan oss och alla andra. Vi buktade ut den där hinnan ibland med kärlek eller hat men den gav aldrig efter. Vi letade efter en kärleksfulls vardag, men vi visste inte hur man gjorde. Hur skulle vi kunna veta? Ingen trodde annat än att vi var hopplösa fyllon, gapiga ungdomar med tuschklottrade skinnjackor och systemkassar knutna längs smutsranden vid jeansen. Vi var allt det. Men vi var allt annat också. Det var som om olika sorters språk kolliderat. Ingen förstod vad de andre sade. Människor omkring oss kunde omöjligen översätta våra liv till något begripligt. Ingen kunde höra nyanserna. Ingen kunde se vilket pris vi betalde för att hålla jämna steg med våra drömmar. Vi hukade under tyngden av det vi drömde om, av allt det vi samlat ihop. Vi var ett kraftfält, en nedfallen ledning i ösregn, en storm som drog över landet. Vi ville bara ha ett leende av spårvagnskontrollanterna. Vi ville räknas vi också. Vi ville få komma in. Vi ville bli bjudna. Vi ville bli räknade med. Jag var arton år och plötsligt byttes det inrutade son/mor livet ut mot arton år och den första lägenheten. Jag hängde upp Thåström (en plansch efter första soloplattan, i naturlig storlek) i vardagsrummet, kopplade in stereon och öppnade första ölen. Jag satte upp tvättider och köpte ketchup med snabbmakaroner. Jag hade en skinnfåtölj, två korgstolar med ett litet runt bord emellan. Jag hade bokhyllor och ölbackar med vinylskivor. Jag hade allt. Jag var så lycklig man kan vara i den åldern. Jag hade strul med allt, med tjejer, med pengar, med vänner, med jobb, med myndigheter och ingenting rörde mig ens. Jag hade aldrig några pengar. Hela dagarna gick åt till att få tag i pengar och hålla sig borta från sammanhang som genererade pengar. Ingen normal jävel ville jobba. Jag drog mina valser för socialtanterna och ibland fick jag mina pengar, ibland tvingade de in mig på någon förbannad kurs eller praktikjobb någonstans. Det enda riktigt bra jobbet jag hade under den där tiden var på biblioteket i Kortedala där jag fick ägna dagarna åt att stämpla dagens datum på de utländska tidningarna, ställa tillbaka deckare i bokhyllorna och plocka upp pekböcker efter barnfamiljerna. Det var helt okej. Jag blev kvar där i fyra dagar. Det var ett svårslaget rekord. Jag ville bevisa för hela världen, för alla socialtanter och alla andra att skrivande visst var ett riktigt jobb och att mitt liv och mina drömmar fan i mig var lika mycket värda som alla andras. Marcus Birro |
|
|
70-talisterna har lydigt lärt sig att gå i ledband. Här kommer vi på en lång rad och rycker i dörrar vi inte vet vart dom leder och vi står så ett tag innan vi till sist inser vår oduglighet till precis allting, tills vi tröstlöst inser att vi visst vill bli som våra föräldrar, att vi också vill leva våra liv som alla andra alltid gjort före oss. Menlösa och stympade smyger vi osynliga omkring. Det är inte vårt fel att vi är de ihåliga. Ingenting är vårt fel. Vi skyller alltid ifrån oss. Vi växte upp helt utan gränser. Allting var en enda behaglig vilostund på sjuttiotalets proggdagis med solen silades in genom aprikosfärgade gardiner. Vi fick all frihet vi ville ha men vi började redan som barn lägga sten på sten för våra egna, nya gränser, murar och länder. Vi äger en värld utan historia eftersom vi svurit oss av med den, vi kapade trossarna från den gamla världen för länge sedan. Vi ville lära oss segla själva, vi var ju 70-talister och de första som fått det sämre än sina föräldrar men ändå riggade vi seglen på den där skutan som kränger över vågor och djupt vatten och det är alltid de starkaste som överlever, det är de hänsynslösa som hivas upp i räddningshelikoptern och skäms vi så gör vi det i smyg, när ingen ser på. Så lever vi nu och vi vill inget annat. Vi har redan glömt det vi minns, det var värdelöst. Och ju mindre vi kan ju lättare är vi att regissera. Vi är alla duktiga hjälpredor i sönderfallet. Det är så vi vill leva våra liv. Jag ser mina generationshundar svansa omkring, så långt ifrån mig, men så motvilligt nära ändå och så totalt fel ute, så skräckslagna i en värld som kunde ha blivit vår om vi bara hållit samman och inte glömt det där heliga löftet om att aldrig, aldrig för någonting i hela världen, bli som de andra. Om vi inte gömt att bygga in lönndörrar i de där murarna, om vi inte glömt hur enkelt det är att ta steget över varenda gräns som finns. Tiden splittrar alla krafter, också de goda, men jag undrar ändå varför ni ljög, varför ni vänder bort era ansikten på stan, varför era ögon redan brunnit ut, varför ni ser så utomordentligt fåniga ut i dag när ni var så vackra för inte alls länge sedan. Varje brutet löfte har ett pris att fodra. Jag har kanske drömt innehållet i det där löftet, jag kanske har fel, kanske är det ni andra som förstått vad det hela egentligen går ut på. Jag minns många av de där kvällarna och nätterna och hur det spanns planer ur de ändlösa samtalen om allt och inget. Kära 70-talister, jag ser er där ni går och sprätter bakom era barnvagnar, bakom era fruar och matkassar och bakom allt det ni vill hinna ifatt innan det är för sent. Jag ser er på gågatan, som man såg på de större barnen i skolan, fast utan rädsla utan mer med ett sorts ömkligt medlidande. Då och då lyser ett ansikte från skoltiden eller från nån tillfällig bekantskap upp mot mig men så mycket äldre, så olikt, så slutkört, så trött och bortkommet och jag inte kan begripa hur vederbörande hunnit bli så mycket äldre på så kort tid. När skingrades vi egentligen, vi som trodde och hoppades och inte bara drömde? När dog vi från varandra? När gick vi över den sista gränsen? |
|
| |
|
Jag har börjat be för mina fiender. Det fungerar. Deras hat tunnas ut, flyter bort. Jag blir av med deras hat som man spolar en bakterie ur blodomloppet. Om att bli någon i den här världen. Om att få orden, böckerna, att bli till vingar. |
|
| |
|
Gud är soldat |
|
|
|
|
|
