Edda Magnason - Intervju dec 2009

Edda Magnason

Från oktober 2009- Intervjuer med diLeva och Peter Jöbäck.
Dileva Peter_Jöback

Skånska ord
Ett samtal med Karin Järegård om ett skådespelaräktenskap.

 

Edda Magnason
Edda Magnason

Landets mest originella och nyskapande artist debuterar äntligen med sin självbetitlade siva. Att beskriva Eddas musik är oerhört kul, men svårt. Den är vilsam, fantasieggande, drömsk, småjazzig, lättillgänglig men ställer vissa krav på ett engagemang av lyssnaren - gör man det blir belöningen stor och man förlorar sig lätt i ett tidigare outforskat musikaliskt landskap. 
Att vara originell och nyskapande är inte lätt när det numera främst handlar om att vara känd, är man bara känd så har man en potential karriär på gång. 
Kan man inte sjunga, inga problem, låt någon annan dra det lasset. Kan man inte skriva musik eller framträda! Inga problem, låt andra ta hand om den saken. Det handlar om att förpacka en produkt och kränga skivor. 
Så dyker det plötsligt någon som ställer allt på kant och har en lyskraft och en musikalitet som i det närmsta bör fridlysas. Jag tänker på storheter som Kate Bush och Björk, Edda har samma naturliga originalitet som dessa två giganter. 
Hon är en flyhänt pianist med melodier som bubblar av infall, och när man tror sig sitta säkert och kunna melodierna, viker den plötsligt av och tar en anan väg. Edda är en naturbegåvning som började sin musikaliska bana genom att börja plinka fram melodier på det ostämda pianot i hemmet. 
Första gången jag såg och hörde Edda var på Konstmuseet i Ystad, hon var inte så gammal men trollband alla närvarande. Vi träfas på Maria konditoriet i Ystad och hon ler och minns fortfarande att jag skrev om henne.
– Jag spelade tillsamman med tre andra musiker från Ystad. Thomas Millroth satte verkligen Ystad Konstmuseum på kartan med sitt kunnande, sina ständigt spännande arrangemang och sitt nytänkande, det är sådana människor som behövs och är viktiga. Människor som tänker lite längre, har visioner och som vågar vara personliga.

Som du och din musik

– Ja, men även Nya Upplagan! Jag blir så glad av tidningen och jag ser den överallt i Malmö och Lund. 

Nu har du skivkontrakt med statligt ägda Caprice, som vanligtvis är kända för att ge ut jazz och klassisk musik.

– De gav mig fullständig artistisk frihet från början och skivan spelades in live i Nybrokajens konsertlokal. Det var odramatiskt: lokalen mickades upp och därefter spelade vi in, rakt upp och ner. Jag ville ha det så, och till och med sången är från tagningarna. det var smärtsamt men nyttigt för mig att släppa på perfektionen… inspelningen fångade ögonblicket. Jag spelade på stans bästa Steinwayflygel, det var mäktigt. Vi har förvisso lagt på en del små saker som klockor och elbas på något ställe, men i stort sett låter det som det gjorde vid inspelningstillfället. 

Det du beskriver är nästa en utrotningshotad inspelningsteknik.

– Kanske i popsammanhang, men i jazz och klassisk musik är det väl comme il faut att göra så. Jag tycker själv det är roligt att sitta och pilla med smågrejer och klippa och klistra. Jag hade en portastudio som jag drog med mig under hela tonåren. Jag var helt fascinerad av den och jag spelade in allt möjligt hela tiden. Men när den gick sönder kastade jag bort den och återvände till pianot igen. 

Du gillar det genuina.

”Vi serverar en resa i fantasin, men istället för Ecstasy bjuder vi på Dumleklubba”. Det är en bra beskrivning på vad jag vill åstadkomma live.. 

Men vilken musik har du blivit mest inspirerade av själv?

– Hm… Det låter kanske lite underligt, men… jag är ganska påverkad av barnprogramsmusik från 70- och 80-talet, och till en viss del även svensk instrumentalmusik. Men det finns förmodligen även inslag av den kommunala musikskolan någonstans, haha…

Kommer melodin eller musiken först?

– Väldigt varierande och det finns liksom ingen regel, Jag har aldrig haft någon ide om att jag ska blanda genrer, det måste komma intuitivt.  

På så vis är du egen genre, ett musikaliskt Mont Blanc-pussel!

– Tack, det var snällt sagt.

Kan man säga att din musik är melankolisk.

– Absolut. Jag får ”vårkänslor” av höst och vinter, däremot har jag har aldrig varit speciellt förtjust i sommaren. 

Vad tror du att det beror på att du låter som du gör?

– Jag har ju aldrig spelat med bluesband eller liknande, jag har suttit mycket själv och fått spela ostörd på mitt eget vis, så jag har aldrig tänkt i bandkollektiva banor. Jag gick på en tonsättarskola på Gotland, där jag nosade lite på modernkonstmusik, men efter ett tag tyckte jag det blev långtråkigt. ens uttryck blir ju en summering av vad man medvetet eller omedvetet tagit till sig under åren.

När man lyssnar på dina texter så inbillar jag mig att du lika gärna skulle kunna skriva poesi som musik. Håller du med?

– Absolut. Jag tycker det är kul med ord. texterna är lika viktiga som musiken även om de ibland är väldigt enkla. 

Har du någon artist du skulle vilja jobba tillsammans med?

– Ackordionisten Minna Weurlander. Hon är helt fantastisk, det finns hur många som helst som jag vill jobba med. I övrigt så är jag där jag vill vara rent musikaliskt. Jag har alltid skrivit ensam men det är först nu som jag känner mig tillräckligt mogen att skriva tillsammans med andra musiker. Har börjat samarbeta med en violinisten som även spelar på skivan, jag spelar in och skickar det till honom och låter honom lägga till sitt och så ser vi varthän det barkar, spännande.

Spelar din isländska bakgrund någon roll rent musikaliskt, tror du?

– Visst har jag blivit påverkad av tillexempel min farmor som sjöng väldigt fint, men jag vet inte om det är för att hon var isländska. Jag var där första gången då jag fyllt nio. Men jag har spenderat många somrar där och jobbat.

Vad har du då jobbat med?

– Sålt mjukglass, hyrt ut filmer och jobbat på bensinmack.

Väldigt exotiskt, typiskt Isländskt måste jag säga!

–Haha. 

Skivan släpps nästa år i slutet av januari, vad ska du göra fram tills dess?

– Vi ska spela in en video till första singeln. Jag håller även på att tillverka rekvisita till det.

Va? Ska du själv göra den?

– Ja, just nu håller jag på att virka en lampskärm, som ska bli ett lamphus. skratt…

Virka en lampskärm? Vilken lysande idé!

– När vi gjort videon klar så ska jag fortsätta att skriva nytt material, och förhoppningsvis så kommer jag ut och spelar en hel del nästa år. 

Är du en julmänniska?

– Jag är vare sig för eller emot, jag tycker att julen är helt okej.

Skiljer sig det isländska julfirandet från det traditionella svenska?

- Inte speciellt, mer än att man äter lamm istället för skinka.

Text: Lars Yngve
Bild: Erland Lundin

Karin Nordström var redan en etablerad stjärna på Malmö Stadsteater när hon träffade Ernst-Hugo, och hon gav upp sin egen karriär för att ta hand om sonen Johannes,som föddes 1956, och för att stötta Ernst-Hugos karriär när den tog ordentlig fart i början av sextiotalet.

Hur var din uppväxt?

- Jag minns min barndom som en oerhört lycklig tid. Under mina första
levnads år bodde jag i Sjörup utanför Ystad tillsammans med mina två
tvillingbröder, min tredjebroder föddes först när vi flyttat till
Gessie utanför Malmö på 30 talet. Min far var kyrkoherde i fyra
församlingar och mor hade planer på att blioperasångerska. Hon hade en
gudomligt vacker röst, men så träffade hon far oc hlade sin tilltänkta
karriär på hyllan - men fortsatte att sjunga i hemmet. Jag var
förhållandevis ganska ensam som barn eftersom mina tre bröder lekte
med varandra så som pojkar gör, vilket ledde till att jag fick
underhålla mig själv så gott jag kunde och utvecklade därmed min
fantasi och levde stundtals i fantasin. Jag var dessutom överkänslig
som barn och hade väldigt lätt för att gråta för minsta lilla. Mina
föräldrar var oroliga för mig och åkte iväg med mig till doktorn. Vad
doktorn kom fram till har jag dock aldrig fått veta, och när vi kom hem
stannade jag till vid vår grind utanför huset, vände mig om och frågade
mor: "Vad ska jag göra?". Hon svarade: "Du ska inte vara
så överkänslig!". Någon annan bot fanns inte. Och min överkänslighet
växte bort med tiden. En annan sak jag minns från min barndom är att
jag kallades för "Prästens långbenta Karin". Det tyckte jag inte om.
Jag trodde att jag var vanskapt, men det slutade de som tur var med så
småningom.

Din far var kyrkoherde, var det ett religiöst hem du växte upp i?

-Nej, faktiskt inte. Min far var från början kantor så hela min
uppväxtpräglades betydligt mer av sång och musik och glädje. Vår
familj var egentligeninte mer religiösa än andra, men vi fick
naturligtvis gå i kyrkan varje söndag.Jag minns en gång att jag
frågade far om jag kunde få slippa att gå i kyrkanden söndagen
eftersom det var så fint väder. Då sade min far: "Om inte prästensbarn
går i kyrkan så kommer kanske inte de andra i församlingen heller."
Ochjag frågade inte fler gånger utan fogade mig och gick i kyrkan
varje söndag.

 

Hur var du i skolan?

- Jagdrömde tidigt om skådespelaryrket. Min mor och far skickade mig
till en skola iHelsingborg där jag skulle lära mig att sköta ett hem
och laga mat. Där fick viäven passa barn som var födda utanför
äktenskapet och lära oss att blibarnskötare. Jag hade hela tiden
skådespeleriet i tankarna och tänkte att såfort jag blivit barnskötare
så ska jag utbilda mig till skådespelare. Men detvar ett enormt arbete
att ta hand om alla barnen och jag hade ingen tid övertill något
annat. Jag funderade på hur jag skulle slippa detta, och så fick
jagplötsligt för mig att jag skulle matstrejka, så det gjorde jag. En
av minakamrater gick till rektorn och berättade att jag inte åt något
och jag blevnedkallad till henne. Hon frågade mig varför jag inte åt?
Då svarade jag: "Jagvill bli skådespelerska". Då tittade hon på mig
och sade: "Då ska du inte varahär". Jag blev bjuden på teater och
upptäckte då att det var det jag villegöra, att få stå på scen och
uttrycka mig. En skådespelare sade till min far:"Flickan har elden
inom sig". Jag fick först lära mig att läsa hög svenska ochdärefter
blev jag antagen på Malmö Stadsteaters elevskola.

Så dina föräldrar var inte alldeles förtjusta över ditt val av yrke?

- Ibörjan sade mina föräldrar blankt nej till mitt önskemål. Inte för
att deogillade skådespeleriet utan helt enkelt för att det är ett
väldigt svårt yrkeoch de var rädda för att jag inte skulle klara av
det. Jag hade ju under helamin barndom spelat teater med mig själv och
fantiserat, jag klädde inte ut migeller så, men jag levde mer eller
mindre i min fantasi. Men de gav med sig tillsist, och när de väl hade
sett mig på scenen så var det stolta och glada. Detvar faktiskt så att
min far skyndade på predikningarna på söndagarna för att deskulle
kunna åka in till Malmö och se när jag hade föreställning (skratt).

 

Hur träffades du och Ernst-Hugo?

- Viträffades på Malmö Stadsteater där jag redan arbetade. Ernst-Hugo
blev antagensom premiärelev. Han var redan duktig när han blev
antagen. Han var ju utbildadi Paris där han tagit teaterlektioner för
Charles Dullin och hade där fått lärasig att röra på kroppen på ett
helt annat sätt än vad vi svenskar, som ju ärlite mer stela av oss, är
vana vid. Jag minns första gången Ernst-Hugo och jagbesökte Paris
tillsammans: Vi satt på en uteservering och fikade, och tvärsöver
gatan studerade jag ett par som jag uppfattade som ovänner. Jag sade
tillErnst-Hugo: "Hur länge ska de två stå och gräla och slå på
varandra?". "Äsch",svarade Ernst-Hugo, "det är bara två parisare som
talar med varandra!".Ernst-Hugo hade blivit skolad där och det var
därför inte konstigt att hanrörde och använde sin kropp på ett annat
vis än vad vi var vana vid i Sverige.Jag vet egentligen inte varför
det är sådan skillnad, kanske beror det på kylanhär uppe i norden? Hur
som helst: Det var en ny pjäs på Stadsteatern somErnst-Hugo medverkade
i och jag hade bara hört talas om honom genom en väninnasom sade: "Du
förstår Karin, han den nye killen är jäkligt begåvad, han
läserlitteratur också". En kväll när jag skulle gå ut genom dörren på
teatern komden nye guldlockiga killen, Ernst-Hugo, fram till mig i en
av sina fina kostymersom hans mor sytt till honom, bockade sig artigt
och öppnade därefter dörrenför mig. Han var sådan som person, artig
och vänlig mot alla, och han hälsadeofta artigt på folk på gatan. Jag
spelade själv på den stora scenen och dettalades mer och mer om den
där nye killen som drog ner rungande applåder på denlilla scenen. "Vad
gör han då?" undrade jag. "Han säger JA och NEJ", fick jagtill svar.
Han hade alltså bara två repliker, men förvaltade dem otroligt
bragenom att säga det på ett sarkastiskt sätt och använda
kroppsspråket.Ernst-Hugo fortsatte att uppvakta mig på sitt artiga
sätt. Jag bodde dåtillsammans med några andra kvinnor, ganska trångt,
och vi hade gemensamt kökoch bad. Ernst-Hugo följde efter mig i smyg
och försökte gömma sig bakom buskaroch träd. Jag såg honom
naturligtvis men låtsades inte om det, men till sisttog han mod till
sig, gick fram till mig och frågade om han fick följa mig hem,och det
fick han eftersom jag visste att han var så artig. Vi lärde
kännavarandra mer och mer och blev till slut förälskade. Vi fick ett
oerhört bra livtillsammans, nästan 50 år.

 

Var det hans mor som sydde hans kostymer?

- Ja.Hans mor samlade på sig fina tyger, och när vi träffades ägde han
faktiskt baratvå kostymer. Det var hans mor som intresserade honom för
kläder. Men det varinte så att han var någon överdriven klädsnobb. De
flesta gillar ju att varasnyggt klädda, och Ernst-Hugo var inget
undantag. Därför var det lite ironisktatt en tidning, som valde ut
Sveriges bäst klädda herrar, inkluderadeErnst-Hugo på den listan. Vi
blev lika förvånade allihop och gick igenom hansgarderob som, visade
det sig, precis som vi trodde, inte var specielltvälsorterad!
Klädmärket Claudio Lugli skickade förvisso kläder som de ville atthan
skulle bli fotograferad i, men en egen kollektion hade han absolut
inte,som det påståtts. Han hade även en röd tröja under alla år som
han gick omkringmed, det var hans "tur-tröja" och den var han mycket
fäst vid.

 

Ni verkade oerhört sammansvetsade du och Ernst-Hugo!

- Ja,vi levde ju många år tillsammans och jag saknar Ernst-Hugo mycket
varje dag.Han kom ofta hem med blommor och köpte med sig något gott
som han visste attjag tyckte om. Men ensamheten fördriver jag genom
att lära känna många nyapersonligheter när jag läser böcker, och
dessutom lyssnar jag väldigt mycket påmusik. Ernst-Hugo var ju uppväxt
i ett hem utan musik, så när han kom hem tillvår familj där musiken
alltid var igång, blev han kolossalt intresserad avmusik. Han lärde
sig fantastiskt mycket om musik och blev kunnig. Det hände atthan
köpte tre skivor av samma klassiska stycke med olika dirigenter för
attanalysera skillnaden. Han hade liksom redan New Orleans-jazzen inom
sig och detvar mycket roligt att studera honom när han stod i köket
och lagade mat ochjazzade till musiken, haha... Och han var även
oerhört förtjust i Frank Sinatra.

 

Men umgås du inte med dina grannar eller så?

-Nej, det gör man inte i Stockholm. Jag känner allihop i trappan men
alla har jufullt upp med sina liv. Men visst händer det att vi träffas
vid något tillfällepå väg ut och byter några ord, och alla är så
trevliga men har som sagt varfullt upp med sina familjer. Vår son
Johannes bor bara 20 minuter härifrån ochom jag behöver hjälp så
ringer jag alltid till honom.

Ni var konst- och litteraturintresserade båda?

- Attläsa var Ernst-Hugos stora intresse. Han kunde läsa en bok om
dagen, hanfullkomligt slukade böcker. Våra väggar var täckta av böcker
från golv tilltak. Ett annat av Ernst-Hugos stora intressen var sport.
När Ernst-Hugorepeterade på dagarna och Gunde Svan var på topp, fick
jag sitta där hemma ochskriva ner alla tider. Men han var framför allt
kolossalt intresserad avfriidrott. Och visst förekom det att han
hoppade upp ur stolen och skrek: "Nej,för fan!" när vi såg på fotboll.
Jag var ju uppväxt med tre bröder så sportenhade alltid funnits i mitt
liv, men hans engagemang smittade naturligtvis avsig på mig. Så jag
satt också och hejade framför tv:n till slut.

 

Hur beskrev han arbetet med Ingmar Bergman?

-Ernst-Hugo hade stor respekt för Bergman och kallade honom för den
störsteregissören i landet. Det är skillnad på regissörer då och nu:
förr fick manlyda regissörerna, numera diskuterar man sig ofta fram
till bästa lösning.

 

Du medverkade också i Skånska mord.

- Ja,jag hade en liten roll. Jag anser att Ernst-Hugos prestation i de
filmerna ärväldigt bra. Han lyckades göra helt olika karaktärer på ett
mycket skickligtvis. Lars von Trier ringde till Ernst-Hugo efter det
att han hade sett Skånskamord och frågade om han ville vara med i hans
kommande film Europa. Därefterblev de två väldigt goda vänner. Von
Trier specialskrev rollen som överläkarenStig-Helmer i Riget till
honom och gav honom helt fria tyglar, vilketErnst-Hugo uppskattade
väldigt mycket.

Ondska,galenskap, svaghet, glädje, transvestit, fanns det någonting
han intebehärskade?

- Det fanns det säkert, men det var ingenting som vi pratade om. Han
tog de rollerhan fick och ville ha och gick in i rollernas karaktärer
på bästa vis. Men detär klart att det fanns vissa roller som han var
mer nöjd med än andra. Så ärdet ju när man spelar teater, att man
känner på sig själv de dagar man inte ärriktigt nöjd med sig själv,
även om publiken inte uppfattar det så.

 

Var han känslig för kritik?

- Det är klart att han läste vad som skrevs om hans prestationer.
Ibland höll han medkritikerna, ibland inte. Det är sådant man får leva
med som skådespelare, detingår i yrket att bli bedömd.

Vad uppskattade han mest med Ystad?

- Han älskade hamnen och havet, det var det första han visade mig när
jag för första gången skulle besöka mina blivande svärföräldrar.

Hur var ditt förhållande till dem?

- Ja...Ernst-Hugos far var känd i Ystad för att vara artig och vänlig,
men han hadeett hett temperament som Ernst-Hugo fick känna på, och att
Ernst-Hugo blev somhan blev är ett rent under. Samma dag som Ernst-
Hugo hade tagit realen såtvingades han till att promenera fram och
tillbaks på Östergatan med Ernst ettflertal gånger eftersom Ernst
ville visa folk att hans påg hade tagit realen.

Hade ni någon gång några planer på att flytta till Ystad?

-Nej. Vi funderade ibland på att flytta ner till vårt Falsterbohus på
sommaren...men nej... Vi hade ingen bil och ansåg därför inte att det
var lönt att flyttaner de få veckorna som Ernst-Hugo hade semester.
Men vi älskade trakten ochbodde i Ernst-Hugos föräldrars stuga i
sandskogen och promenerade påStrandvägen, där min bror Gerhard, numera
boende i Ystad, på senare år hämtat mycket av sinkonstnärliga
inspiration.

Jag såg er många gånger i Ystad och beundrade Ernst-Hugo på avstånd.

- Detvar trevligt att höra. Men det var synd att du inte kom fram och
hälsade, Ernst-Hugo utbytte ofta några ord med gatuarbetare och
förbipasserande somstannade oss för att hälsa. Han var sådan som person.

Jag förstår att det var mycket arbete, fick ni tillfälle till att ha
semester?

-Eftersom vi båda var väldigt konstintresserade åkte vi gärna till
Italien närvi hade möjlighet till det. Ernst-Hugo brukade ta extrajobb
för att vi skullekunna åka till Italien och vara där i fjorton dagar.
Jag är oerhört tacksam förde åren då vi besökte Rom och Florens, och
Venedig var hans älsklingsstad. Närvi var i Rom gick Ernst-Hugo en
runda tidigt varje morgon, och när jag frågadevart han gick så visade
det sig att han besökte Peterskyrkan och satt en stundi stillhet. Man
skulle ju tro att det var jag, som var prästdotter, som skullevilja
besöka kyrkan, men det var faktiskt Ernst-Hugo.

Jag glömmer aldrig när han läste texten till Wilmer X Om en hund mådde
så här. Bara Ernst-Hugo visadesig på scen så jublade publiken och
skrek: Hugo, Hugo, Hugo...

-Jaså? Det hade jag ingen en aning om! Vi pratade aldrig om vårt jobb
på det viset. Ibland när han kom hem sade han att publiken var bra
eller dålig, men eftersomjag själv hade samma yrke så visste jag ju
hur det var. Skådespelaryrket är julite speciellt och det är mycket
arbetsamt att vara skådespelare. I min ungdombörjade jag repetera
klockan 11, hade föreställning 19.30 och kom inte hem igenförrän
klockan ett på natten. Vi fick ha hjälp med att passa Johannes
eftersomvi var på jobbet så mycket. För samtidigt som man var tvungen
att ta väl handom sig så var arbetsmoralen väldigt hög. Det fanns
ingen stand-in på den tiden,man var helt enkelt tvungen att gå till
jobbet även om man var förkyld ellerkände sig sjuk. I längden var
detta ohållbart och jag valde helt enkeltfamiljen framför
skådespelandet och tog med stor glädje hand om vår sonistället. Men
som jag sade, vi fick egentligen ett långt liv tillsammans somjag är
oerhört tacksam över. Han var så oerhört frisk under hela sitt liv,
men så kom sjukdomen...

Hur ser din vardag ut nu...?

- Jag läser ju mycket och lyssnar på musik. Hade jag inte haft detta
tror jag inteatt jag hade klarat mig så bra som jag gör. Charles
Dickens och Eyvind Johnsonär två av mina favoritförfattare.

Nu finns det planer på att gågatan i Ystad ska förvandlas till
Stjärnornas gränd,en sorts lokal variant av Hollywoods Walk of Fame.
Ernst-Hugo bör bli den första att hedras anser jag; har du några
synpunkter på det?

- Detvisste jag inte... hm... Jag vet ärligt talat inte vad jag
tycker! Men jag vet att en del personer föräras en staty och liknande,
det är trevligt tycker jag.Ernst-Hugo har ju ett träd utanför teatern
uppkallat efter sig och en egen bänkinne på teatern och dessutom en
staty nere vid stationen, som ju i och för siginte är så långt ifrån
hamnen som han älskade så innerligt. Jag var med när denavtäcktes, men
i början var jag lite tveksam till den och ansåg nog att bildernapå
Ernst-Hugo kunde ha varit lite större, men när jag såg den upplyst
påkvällen så framstod den som ganska vacker. Men jo, det är klart kul
omErnst-Hugo föräras en platta på en gata i Ystad. Lite trevligt är
det också attde döpt ett danskt tåg till Ernst-Hugo. Visst vore det
trevligt om Ernst-Hugo hedrades med en minnessten på gågatan, det
tycker jag nog.

Brukade Ernst-Hugo läsa julevangeliet?

- O,ja. Han läste dessutom julevangeliet i tv under några år. Men
Ernst-Hugo hadeinte högläsning hemma speciellt ofta. Det är naturligt
att folk tror det, menså var det inte. Däremot var han otroligt mån om
att dela ut julklappar och varalltid tomte här hemma. Han började till
och med samla på julklappar redan ioktober och "gömde" undan dem i
garderoben så att jag inte skulle se dem. Ochnär jag skulle städa
därinne sade han alltid att jag inte fick gå in där ochtitta. Han var
oerhört generös och hade alltid ett stort torn av julklappar.

Vad önskar du dig i julklapp?

- Jadu... Jag är så gammal nu att jag under årens lopp hunnit med att
skaffa mig precis allt som jag behöver. Och böcker har jag i överflöd,
men trots det så är det nog böcker som jag önskar mig ändå. De berikar
min tillvaro så mycket.

Det var mycket trevligt att få tala med dig Karin och jag önskar dig
och dina nära en trevlig jul.

- Jag önskar dig detsamma Lars, och glöm nu inte att hälsa till Ystad
och hamnen och önska läsarna en riktigt god jul.

Lars Yngve

 

 

Några riktpunkter i Ernst-Hugo Järegårds liv:

1928 Föds i Ystad.

1947 Spricker i första provet till Dramatens elevskola.

1948 Kommer in på elevskolan på Malmö Stadsteater.

1949 Gifter sig med kollegan Karin Nordström.

1953-58 Uppsala stadsteater. Aktören i Gorkijs Natthärbärget. Jimmy
Porter i Se dig omi vrede. Mäster Olof.

1956 Sonen Johannes föds.

1958-59 Helsingborgs stadsteater. Emile Magis i Ägget.

1959-62 Göteborgs stadsteater. Jättegenombrott i Vintergatan 1961,
tittarsuccé i tvåret efter, titelrollen i Molières Scapins
skälmstycken, Erik XIV.

1962 Börjar på Dramaten: Ostrovskijs Skogen.

1964 Dramaten, Hitler i Svejk under andra världskriget, filmen Svenska
bilder.

1965 Dramaten, Sganarelle i Don Juan, Utroparen i Mordet på Marat.

1966 Dramaten, I väntan på Godot (med Jan-Olof Strandberg),
Värdhusvärden i Vigseln.Tv: Doktor Knock, pastor Byström i Ön.

1967 Tv: En galnings dagbok.

1968-69 Tv: lördagsunderhållningsprogrammet Timmen med Jolos Farsan-
dialoger.

1969 Dramaten: Carl XIV Joseph, ett lysande porträtt av den
sinnessjuke ErnstJosephson.

1970 Tv: bodbiträdet i Frida och hennes vän, turné med Östen
Warnerbring, turné medCornelis Vreeswijk.

1971 Dramaten: Orgon i Tartuffe. Tv: fiskeriintendenten i i havsbandet.

1972 Dramaten: Hjalmar Ekdahl i Vildanden.

1973 Turnerar på högstadieskolor med ett program om Strindberg.

1974 Dramaten: Nero i Britannicus med Margareta Krook. De blir ett
maginifkt parockså senare i många reklamfilmer för margarin.

1975 Dramaten: Strindberg i Tribadernas natt. Film: förste fången i
Släpp fångarnaloss - det är vår.

1978 Dramaten: Richard Strauss i Den åldrande Richard. Film: den
halenattklubbsdirektören i Chez Nous.

1980 Dramaten: Rickard III. Film: militärdiktatorn i Flygnivå 450.

1981 Tv: Hans-Christian i Hans-Christian och sällskapet. Clownen Jac.

1982 Dramaten: tre roller i Mästaren och Margarita. Krogshow på Bacchi
Vapen skrivenav P C Jersild. Tv: Victor i Victor.

1983 Musikalen Nine på Oscars.

1985 Dramaten: Chlestakov i Riksrevisorn.

1986 Tv: serien Skånska mord.

1987 Dramaten: VD:n i VD. Turnerar med aidsmonologen Ryktet smittar.
Film: Fadern,sonen och den heliga anden av Marie-Louise Ekman.

1988 Klädeleganten Ernst-Hugo designar italienskt mode.

1989 Bruscon i Teatermakaren.

1990 Film: Den hemlige vännen av Marie-Louise Ekman. Första samarbetet
med Lars vonTrier: filmen Europa.

1991 Stora tidningsrubriker när han meddelar att han slutar med hatt.

1994 Dramaten: Resor med moster Augusta.

1995 Tv: Lars von Triers Riket.

1997 Tv: Jonas Gardells pjäs Cheek to cheek, spelar in Lars von Triers
Riket 2.

1998 Avlider 6 september, 69 år gammal