Eva Dahlgren

- The Famous Blue Raincoat eller The Singer Must Die. Det är bara att välja men det vore...

Lasses röst från den skånska slätten försvinner i plötsligt brus så jag hinner inte fråga när inspelningarna ska göras. Rymden tutar upptaget vid varje nytt kontaktförsök så jag stoppar mobilen i väskan och promenerar vidare längs Gran Via De Les Corts Catalanes.

Jag är den spanska regnflickan och molnen ligger som sockervadd runt hotellets topp. Jag bor dock på sjunde våningen så min sikt är fri. Igår när jag checkade in blev jag lite förnärmad över att dom hade degraderat mig till en sådan låg våning. I hissen upp såg alla affärsmän högdraget på mig när dom med sina håriga fingrar tryckte på 27 och 31 och 29 medan jag fick böja mig ner för att nå min våningsknapp 7.
Idag är jag nöjd. De fingerhåriga famlar i sitt grå på 22 och jag kan se den fantastiska La Sagrada Família från min säng efter att jag tryckt på knappen som drar upp de automatiska rullgardinerna. De måste vara den ultimata konstlyxen. Att kunna ligga i sin säng och bli väckt och betagen av Antoni Gaudís mästerverk. Är man lat eller blasé eller bara ointresserad kan det ju räcka så. Man kommer ändå inte undan. Likt ett gigantiskt urtidsmonster reser den sig ur det vinkelräta husgyttret. Skymmer sikten. Skräms och tar för sig.
Jag undrar hur Gaudí tänkte när han byggde sina hus. De sega pårökta marshmallow-formerna mot det räta kontrasterar inte alltid vackert. Hur vågade han ta sådan plats och sätta fruktklasar på toppen av tornen? Vindruvor och hallon. Vilka var de vågade män och kanske kvinnor som finansierade alla hans byggen? Var det några Barcelonabor som protesterade och kämpade för det vinkelräta i rädsla över att geléhusen helt skulle ta över?  Och hur kommer det sig att Gaudís byggnader och husdesign vann så många människors kärlek men ändå inte fick spridning över världen? Katalanerna samlades i tusentals längs kortegen som rullade hans kista till begravningsplatsen i Sagrada Familias krypta och deras sorg var äkta och djup, men varför blev inte resten av Barcelona under åren som följde efter hans död mer Gaudistisk. Varför blev det inte fler grönröda jättesniglar med fönster och dörrar? Gick det inte att kopiera hans originalitet? Eller dog människornas mod att se på världen på ett annat och nytt sätt med honom.
Vi får de konstnärer vi förtjänar. Världen är rätvinklig. Vi ser åt ett annat håll nuförtiden. För det mesta.

I min sommarkommun tycker man mycket om rakt. På min lilla ö växer det upp höga rätvinkliga hus med små, små fönster.
Bredvid träd och blommor ser dom väldigt konstiga ut. Men till skillnad från Gaudís hus kontrasterar dom illa och helt utan charm. Det känns som om det har varit sena fredagseftermiddagsbeslut med vin i kommunhuset.

Var i Valencia häromdagen. Där har de också haft fest i kommunalhuset, druckit vin och sprit och rökt konstiga cigaretter och sedan fattat beslut om byggnader. Fantastiska stora vita vackra utomjordiska skapelser. Helt plötsligt i en annars rätt lågmäld stad med innevånare utan vana av arkitektonisk galenskap låter man uppföra dessa konstkolosser.
Alkohol slår hej vilt.
Eller så var det så att dom hade inspirerats av Barcelonaborna och tänkte att kunde det gå så bra för stadens son där, så borde det väl gå bra även för Valencias hemmason Santiago Calatrava. Den tanken var i så fall helt rätt för hans vita science fiction byggnader kommer att vara en ständig inspirationskälla. Det är vackert med mod.
Det är samma arkitekt som ritat Turning Torso i Malmö.
Fest i kommunalhuset. Dom släpper sargen och vågar.
Ibland blir det rätt. Ibland fel. Det är inte lätt med konst. Finns inget rätt. Finns inget fel.
The famous blue singer’s raincoat must die.

Upphovsrättsdebatten har fått mig att sluta läsa svenska tidningar. Min konstnärssjäl förtvinar av de rätvinkliga åsikterna och jag känner mig nästan sjuk. Svag och trött och illamående. Jag trodde aldrig att det stod så illa till i vårt land. Ingen står upp för oss konstnärer. Ibland hör jag om någon stackars politiker som uttalat sig till konstnärernas fördel och sagt att vi visst ska få någon typ av ersättning för vårt arbete men att människors integritet är viktigare. Hur kommer det sig att integritet och konst helt plötsligt står som två kontrahenter? Vi konstnärer är integritet. Vi lever integritet varje dag. Det borde vara stora svarta rubriker STJÄL INTE FRÅN VÅRA KONSTNÄRER men istället talar man nu om vårt arbete som något som ska generera viss ersättning. Tänk om man sa så till andra yrkesgrupper. Tänk om man kom på idén att säga till andra yrkesgrupper att dom skulle försöka tjäna sina pengar på bisysslor istället. Sälja T-shirts. Muggar. Muffins.
Det är inte vi konstnärer som uppfunnit det ekonomiska systemet med att arbete ska ersättas med pengar. Men när vi nu har ett sådant system så borde det vara lika för alla. Tills vi kommit på något bättre.
The singer must die.

Människors behov av konst är stort. Jag ser det varje dag. En bräda som inte bara sågats av utan givits en form. För skönhets skull. En fabriksskorsten vars topp har fått ett snidat avslut i järn. Gaffeln jag äter med. En hemsida. Mina målade röda läppar och ringen runt mitt finger. Stort och smått.

Jag har ritat ett hus. Ett båthus med integrerat orangeri. Dom hade fest i kommunhuset en fredagseftermiddag och tog beslut och nu står det där i vassen och ser inbjudande ut och kontrasterar på ett helt naturligt skärgårdsaktigt sätt med sin faluröda färg mot de gulbeiga höga vasstråna. För en konstnärs längtan att uppfinna och skapa tar sällan slut men ibland är den tvungen att finna sig andra vägar.
Vad ska du bli när du blir stor då, frågade dom mig när jag var ung. Det här är mitt yrke sa jag och sträckte på ryggen. Jag är musiker och skriver musik. Inuti var jag dock inte lika säker. Det tog lång tid, många år innan jag på riktigt kände att det jag höll på med var ett yrke och inte någon liten hobby. Jag är självlärd, jag har inte gått i skolan och lärt mig ett yrke som de flesta andra. Min ständiga längtan att skriva blev mitt liv. Mitt ständiga skrivande har gjort mig till en bra skrivare. Men nu vet jag inte riktigt längre vad jag ska svara på frågan om vad jag ska bli när jag blir stor. Det kan ju tyckas vara en skör yrkesstolthet om den skulle försvinna med människors beredvillighet att betala för mitt arbete men det är väl något jag får ta upp med den livsstilscoach som jag kommer att bli erbjuden på arbetsförmedlingen. Vi kan ju stötta varandra i vårt sökande efter yrkesidentitet.
The singer must die.

Är på middag med den australiensiske filosofen Peter Singer. Han som skrivit böcker för djurens rätt och som hävdar att vi bör respektera den enskilda personens önskan om att leva eller dö. Upphovsrätt dragen till sin spets. För mig ter det sig absurt att någon annan ska besluta om min död. Men Singers resonemang stöter på stort motstånd från dom som anser att allt liv är heligt och att endast gud kan avgöra om en människa ska dö eller inte. Dom glömmer dock livet. Respekten för den enskilde personens önskan om liv. Ett värdigt liv. Singer är på resa runt världen för att lansera sin senaste bok som handlar om att vi skulle kunna göra oss av med världssvält och fattigdom om vi bara fördelade våra resurser bättre. Det vill säga att vi som lever i den rika delen av världen och har det bra delar med oss till dom som har det sämre. Fem procent tycker han att vi ska ge av vårt överflöd. Han finner inte särskilt stort gehör för sina åsikter. Vi har väl fullt upp med annat antar jag. En ekonomisk kris och EU-val. Och det verkar ju ändå så orealistiskt på något sätt, hör jag någon säga. Ge bort fem procent. Ge bort tio arbetsdagar…
Famous blue raincoat.

Lasse och jag får tag på varandra igen när jag är på väg hem genom smågatorna till mitt hotell. Vi pratar om det speciella skånska ljuset och hundar och barn och låtar och tid och vi får för en gångs skull avsluta samtalet när vi själva vill. Mobiltelefonlyx.
Jag har under hela min promenad försökt få tag på en engelskspråkig tidning men inte lyckats och sätter mig därför på ett café med en cortado och försöker traggla mig igenom El País. Ser mest på bilderna. Det är en speciell lycka att vara ny inför omgivningen, inför ett nytt språk och nya människor. Man kan om man vill låta den lyckan smitta av sig och på så sätt finna ett nytt sätt att förhålla sig till sig själv.
The famous blue raincoat?
The singer must die!

Fördomar
Vattnet är svalt och mjukt och jag blundar och dyker ner mot botten trots min rädsla för krokodiler. Grönt klart vatten. Himlen dold av gröna träd. Gröna lianer. Grönt, grönt, grönt. På vägen till vattenfallet var jag tvungen att hoppa över en lång grön orm. Den var dock upptagen med att svälja en groda och min djungelvana sa mig att den skulle nöja sig med en maträtt åt gången. Ormar skrämmer mig inte men jag blundar helst inte när jag badar i vattenfall. En tv-skada antar jag. Gröna krokodiler. Jag är så matad med skräck och katastroffilmer att det som borde vara min naturliga omgivning ter sig som den mest skrämmande. Natur.
Jag torkar mig och dricker en kokosnöt. Äter upp lite av det slemmiga fruktköttet. Det är inte så gott. Jag slänger resterna av nöten i ett dike. Högst tio sekunder senare är en apa där och plockar upp det jag ratat. Jag undrar hur länge han i smyg betraktat mig och väntat på att jag ska tröttna på min nöt.  Han har suttit dold bakom ett träd och planerat att han ska vänta ut mig. Människor tröttnar på kokosnötter. Apor kan planera. Hans tankeverksamhet skrämmer mig lite.
Jag ger mig av. På stigen ner mot byn möter vi några honungsmän. I slitna shorts och med bara överkroppar som tagna direkt ur något gay magasin bär de stora dunkar av honung med hjälp av träpålar. Honungsmän. Vackra djungelmän. De suktar efter skjuts i vår och öns enda bil. Vad kan man göra. Såklart att de får åka med. Det kan väl vara kul för honom att få åka lite jeep ibland tänker jag. Vila fötterna och den honungskletiga ryggen. Komma hem till djungelbarnen och berätta att idag har pappa minsann åkt bil.
Vi ger oss av mot byn. Det är så jäkla varmt och jag känner att jag är kokande röd om kinderna. Jag är en ful röd viting med en Djungeladonis i baksätet. Han har väl inte sett en vit kvinna på länge antar jag. Tråkigt att det skulle bli just jag då.  En och åttio röd medelålders kvinna. Jag drar ner hatten och tänker på hur det skulle vara att bo så här. På en nästan öde ö i Indonesien. Bredvid en massa andra nästan öde öar. Öar som jag aldrig hört namnet på och som jag för några veckor sedan inte visste fanns. Som bara blir blurriga när man försöker hitta dom på Google Earth. Tankarna far. Mensskydd. Astmamedicin. Diskmedel. Avloppssystem. Föda barn. Vara homosexuell. Vissa skulle nog säga att det inte finns homosexuella på små indonesiska öar. Det skulle helt enkelt inte fungera i själva samhällsstrukturen och föresten så är homeriet en västerländsk åkomma sprunget ur en själslig förslappning och brist på respekt för… ja… det mesta. I den naturliga naturen får den helt enkelt inte plats. Det förstår ju vem som helst. Och föresten så är det dödstraff för homosex i Indonesien. Kärlek. Vi närmar oss byn och just som jag börjar fundera på vilka av de heterosexuella varianterna av ett samlag som får plats i den naturliga naturen så börjar Gloria Gaynor sjunga i baksätet. Honungsadonis plockar fram en plastpåse ur fickan där han förvarar sin Nokia, knyter upp påsen tar fram telefonen och svarar ömt. Det spelar ingen roll vilket språk man talar, ömhet behöver ingen översättning.
Jag älskar mina fördomar. Hur skulle jag annars få uppleva den underbara känslan av förvåning? Hur skulle jag annars få häpna över det uppenbara? 

Igår försökte jag skriva något om kultursverige. Tycka något om kultursverige. Vad som helst skulle jag skriva. Vad som helst får jag tycka och skriva ner och sedan skulle någon läsa detta och några människor skulle lyssna till vad jag hade att säga. Jag kunde inte komma på en enda grej. Kultursverige ska utredas och vi kulturarbetare är till frågade att komma med förslag på förbättringar. Det är ju jättebra. Det sorglustiga var dock bara att när jag satte mig ner vid datorn och skulle börja skriva så kände jag mig inte delaktig.
När jag var 17 år gammal sa jag upp mig från gymnasiet och började arbeta som låtskrivare, musiker och artist. I trettio år har jag haft samma yrke. Under dessa trettio år har jag aldrig tänkt på mig själv som kulturarbetare.

Kultur
1. Att ha möjligheten, modet och färdigheten att uttrycka det som är jag och hur jag ser på mig själv och min omgivning.
2. Att äga förståelse för nödvändigheten att lyssna till när andra uttrycker sig enligt punkt 1.
3. Punkt 1 och 2 lever i växelverkan.

Detta var en formel jag tänkte ut och skrev ner för att jag skulle ha något att hålla mig i när jag tänkte på kultur. Det är ju uppenbart att popmusik är kultur. Det ser jag ju själv när jag tittar på min formel. Men det känns inte i kroppen. Jag undrar om mina rockmusikskrivande kollegor har samma tomhetskänsla?
Jag antar det. Om man tänker i antalet berörda så är det få kulturyttringar som kan jämföras med pop/rock musik. Ändå räknas den som någon slags avlägsen suspekt släkting till kulturfamiljen som man helst inte bjuder in till släktmiddagen. Ett bord i hallen som vi musiker brukar skämta. Där blir vi placerade när man måste vara politiskt korrekt och inte vill bli betraktad som känslomässigt grund. När man bjuder in till något modernt.
När Nobels Fredspris delas ut då passar det med lite pop. Men när pristagare i litteratur och ekonomi ska få sin medalj då måste rummet fyllas med kulturmusik. Altviolin. Tvärflöjt. Sopran. Kanske lite jazz efter drinken.

Fred och pop. Ekonomi och kultur.

När man är ung lever man i musiken. Man vaknar till sin favoritlåt, tar på hörlurar på väg till bussen och har dom på i skolan, när man läser läxor, chattar och är med sina kompisar. Man lär sig ta konflikter med hjälp av sina favoritartisters texter. Man lär sig uttrycka kärlek och ilska, glädje och sorg. Man lär sig förstå sin bästa kompis musiksmak. Man öppnar automatiskt upp och lär sig förstå något som man igår trodde var omöjligt. Man lär sig att det i skalans begränsning finns oändliga möjligheter.
Man lär sig helt enkelt kultur utan att man vet om det. Kultur är fortfarande något helt annat. Kultur har hatt, är lågmält och rör sig försiktigt mellan borden.
Rockmusik är ungdomskultur och ungdomskultur är något övergående. En förälskelse. Inget äktenskap. Inget att bygga vidare på.
Men om man skulle jämställa ungdomskultur med det vuxna samhällets kulturyttringar så tror jag, att när den unga människan blir äldre så skulle hon fortsätta att vara en kulturanvändare. Om hon från början fått det bekräftat att platsen där hennes mod och färdighet att utrycka vem och vad hon är, är just kultur, då skulle hon aldrig någonsin vända det rummet ryggen. Då skulle hon för evigt vara en kulturälskare och äga förståelse och se behovet av människans alla fantastiska sätt att uttrycka sig. Och världen skulle blomstra på ett helt annat sätt.

Jag är inte naiv.

Tar på mig min nya varma jacka och går bort till galleri Kontrast på Hornsgatan för att lyssna på ett seminarium om islam med anledning av en ny bok som önskar moderna tolkningar av koranen. Det är mest humanister där. Den sammanslutning av kalla människor jag tillhör. Jag får ofta höra det.
Jag tycker att du ska passa dig för dom där humanisterna, dom känns så kalla och kyliga. Åh stackars dig, det måste vara så tomt att inte ha en tro.
Då brukar jag tänka på Indonesien. Eller Iran eller Saudiarabien eller Nigeria och Jemen. Och när jag blundar ser jag återigen bilden av två unga Iranska homosexuella pojkar med ögonbindel och snaror runt halsen. Dom är döda nu.

Hur kan du tro att mitt val känns kallt?

I år blir det min andra jul utan gud. Förra året var en av dom trevligaste jularna någonsin. Gran och kulor, frid och glögg, mor och far och fru och svärmor och ex och barn runt bord fullt av sill och korv och dopp i gryta. Prat och skratt och sång, högt och lågt. Hade jag varit agnostiker hade jag nog, när jag gått och lagt mig på julaftonsnatten undrat om det inte var ett litet tecken från gud ändå. Ett tecken på att han höll med mig om att han inte längre är något att tro på. Och att om världen ska bli ett bättre ställe så är det nog dags att människorna börjar tro på varandra och sina möjligheter istället. Nu är jag ju inte agnostiker. Jag är humanist och jag tror på människan. Jag kan aldrig ta till försäljningsknepet ett evigt liv. Ett liv igen efter detta. Där står jag mig slätt. Min uppfattning om alltet erbjuder bara ett liv.  Men jag är fullständigt övertygad om, att om vi bara koncentrerar oss lite mer på det här kända livet istället för på det som eventuellt ska komma sedan, så blir den här världen ett bättre ställe för oss alla. Om vi tillåter oss att se på döden som ett slut och värna det här livet som det enda, så skulle vi kanske bättre förstå storheten i att vi är här. Tillsammans här. Just nu.

I morgon ska jag fara till Paris. Jag har väldigt många fördomar om fransmän. Det kommer att bli en fantastisk och häpnadsveckande helg

Eva Dahlgren